Livspusslets knaggliga kugghjul rullar sakta på. Några nävar grus i maskineriet emellanåt, men hey – sånt är livet. Trolllet fick inte någon förskoleplats nu till våren så vi ska pussla med våra scheman så gott det går fram till augusti då det blir inskolning. Vi har lyckats ordna det så att vi går om varann hela veckorna utom halva måndagen då Sötnos, en annan mamma från öppna förskolan, tar hand om trollet tillsammans med sina två barn. Det funkade klockrent i en vecka! Nu är Sötosens äldste febrig och jag ska försöka somna med vetskapen om att trollet ska med till jobbet imorgon.
Vanligtvis är det något av en semester att vara på jobbet, jämfört med att vara hemma, även om jag är helt slut emellanåt och stressen stundtals slår gnistor i huvudet. Trots det är det som en svalkande bris jämfört med en vardag med en treåring. Och nu ska jag kombinera dessa två?! Hur ska det gå, hur ska det gå… (jag tror att det kommer gå jättebra!)
Hade helgen varit lugn och stillsam hade jag inte oroat mig för att orka som jag gör nu. I lördags hade vi först barnkalas med nio barn här, med tillhörande föräldrar. Ett ljuvligt kaos i två timmar! En knapp timme efter att de gått började nästa uppsättning gäster trilla in och sedan gjorde vi upp en stor brasa, eldade ris och grillade korv och marshmallows. Sedan åkte maken till jobbet medan jag spelade spel med gästerna tills jag nästan somnade vid bordet.
Och nu idag, på söndagen, vaknar jag tvärförkyld. Pallrar mig ändå iväg till Fnorkans ettårskalas och efteråt hade jag och kära syster middagsbjudning för våra föräldrar. Potatismos, ugnsstekt strömming, rårörda lingon och smält smör. Omnomnom!
Pappa ska bo här några dagar i veckan nu under våren då han har ett sjöjobb i stan. Det ska bli så himla trevligt! Och till helgen kommer mina gamla vänner från waldorfseminariet 2004. Pussel, pussel, pussel…