Överväldigad

Ibland undrar jag om det skulle gå att skala ner livet så pass att jag under mina skörare dagar inte överväldigades. Jag tror inte det, om jag ska vara ärlig. Dessutom skulle det leda till att jag levde i nån form av överdriven, och därmed begränsande, asketism alla andra dagar.

Om jag inte skulle behöva riskera överväldigande skulle jag:
– inte kunna ha ett jobb
– inte kunna ha familj eller vänner

Det går ju att göra listan mycket längre och mer detaljerad men jag tycker att punkterna ovan sätter fingret på orimligheten i att skala ner tills jag inte längre riskerar känna mig så översköljd av ansvar och allt som måste göras att jag blir snudd på apatisk, för att inte tala om hur känslorna samtidigt ligger på utsidan, helt oskyddade från omvärldens krav, pikar och trötta tonfall.

Det är min känslighet det är fel på. Den går inte att bygga bort genom att anpassa livet till den. Jag önskar att jag slapp den, hur mycket den än må vara knuten till min kreativitet. Jag inbillar mig att jag hellre vill ha ett enkelt liv utan alla dessa idéer än ett liv jag inte klarar av att hantera, trots att det fullkomligt rinner kreativitet ur mig. För med den rinner orken och jag räcker inte till. Inte ens halvvägs.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s