Växtföljd i själen

Tärande och närande växter talas det ju mycket om i odlingskretsar. Växtföljd i all ära men är det bara jag som känner av vissa växlingar i entusiasmen när det gäller försådd, eller kanske odling överlag?

Ibland blir jag så himla upplyft av att så och se hur det gror och växer, men nästan lika ofta känns det faktiskt rätt betungande, det ansvar man tar på sig genom att stoppa ett litet frö i jord.

Hade jag låtit bli hade jag iofs nog grämt mig över detta men nu när det är gjort så finns det en överhängande risk för misslyckande. Det räcker inte med att man sår, för ur det uppstår en massa följdsysslor för att det ska bli nån skörd av sådden, till slut.

Det ska vattnas, gallras, rensas, planteras om och planteras ut. Skyddas mot otäcka djur av olika slag och allmänt tas om hand.

Innerst inne vet jag ju hur tillfredsställande det är när skörden väl kommer, och redan innan dess när plantan prunkar till sig och inte ser lika försvarslös ut längre. Så jag står ut. Fortsätter. Så fort jag får tid ska en hel massa växter planteras ut. Kanske idag, kanske imorgon, kanske om en vecka. Kanske inte alls, de kanske får stå och torka ihjäl i sina krukor. Jag kan inte lova någonting. Men jag hoppas.

20150616-090256.jpg

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s