Jag blir så ledsen

20150422-122834.jpg
Trollet målar en bild på öppna förskolan. Han verkar ha roligt. Jag assisterar med vatten och nya färger. En pedagog passerar och slänger ur sig: “Vad fint du målar!” och det drämmer till som ett slag i magen på mig.

Varför är det så viktigt att vid varje tillfälle det överhuvudtaget går trycka in i barnens huvud att det viktigaste med vad det än är de sysslar med är att det är fint? I andra hand att de är duktiga, vilket är ungefär lika illa.

Bekräftelsebehovet matas och jäser och jag känner att de förstör honom. De förstör mitt barn. Jag, ensam, kommer aldrig kunna vara en ens märkbar motvikt till denna djupa indoktrinering som sker dag ut och dag in.

När jag var 14 tog min mor med mig på en målarkurs där fokus låg i processen, att man mår bra av att utföra själva handlingen – att måla! Resultatet, själva bilden, var egentligen ointressant och ägnades föga uppmärksamhet.

Att som fjortonåring få röra sig i en miljö där min prestation inte bedömdes var en befrielse. Dock var jag redan så indoktrinerad att jag inte helt kunde frigöra mig från bekräftelsebehovet hela barndomen hade eldat fram.

Jag vill ge mina barn upplevelsen av att få göra saker utan att behöva imponera. Att få finnas till utan att behöva behaga någon. Men min ansträngning blir som att jag slåss med en flugsmälla mot en hord med bufflar. Tanken är god men har föga effekt. Därför blir jag ledsen när du berömmer mitt barn.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s