Moderniteter, eller vad det heter!

Vi har köpt en tv! Den kommer på posten om nån dryg vecka och då ska det borras upp på vägg, fipplas och has sig med tekniken och jag vet inte vad! En smart-tv på 42 tum.

Vi slängde ju till slut ut den gamla tv:n i höstas. Maken hade fått den 1992 (det är 23 år sedan nu, samma år som jag började grundskolan) av sin morfar som tyckte den började bli väl omodern och istället köpte en ny. Med andra ord var den snudd på antik (tänk vad hållbara saker det gjordes för…). Eftersom vi inte haft den inkopplad sen flytten och maken planerat hiva den i många år gjordes till slut slag i saken och den fick gå. Trots en liten klump i magen hos mig för jag gillar inte att slänga sådant som fungerar.

Så vi sade upp tv-licensen och levde dumburksfria både i praktiken och i ekonomin. Nu får vi ringa till radiotjänst i Kiruna och meddela att det är dags att börja betala igen.

Det tar emot lite att köpa en tv men vi inser att det kommer att vara praktiskt att ha när barnen blir större. Då kanske vi rent av skaffar en till övervåningen också..

Dessutom har vi tagit beslut om att köpa en soffa, samt vilken. Blir en brun hörnsoffa från Ikea, inget extravagant. Inte det största vi kunde hitta men det största som får plats i den ändan av rummet. Jag har länge önskat mig en stor soffa. En soffa att ligga i (hade varit bra vid sjukdom, amning, morgontröttma med pigg unge) till skillnad från vår nuvarande lilla rosa släktklenod på en dryg meters bredd. En soffa som hela familjen får plats i, allt eftersom den växer.

Men trots att vi både har önskan om och behov av dessa saker, samt att de på intet vis är några exklusiva saker vare sig som saker i sig eller utförandemässigt (en soffa och en tv är inte mycket begärt att ha) så slås en sträng an i mig som viskar att det är onödigt, för lyxigt, inget vi behöver – för dyrt!

Det är inte för dyrt. Det är inte för lyxigt. Det är verkligen inte onödigt att kunna sitta i soffan och spela spel eller äta tacos framför en tecknad film tillsammans. Så varifrån kommer denna oro inför att spendera en liten del av vårt ihopsparade kapital på saker vi kommer ha god användning för?

“Oavsett hur bra vi får det kommer vi alltid leva under knapphetens kalla stjärna.” Det fick min mor lära sig i skolan i slutet av femtiotalet eller början av sextiotalet. Hon har alltid avfärdat det som dumt prat. Jag tror att man håller sig under stjärnan av egen kraft, om än inte med flit. Ett fattigdomsmedvetande och en inställning som med tid och arbete går att ändra på.

Ett inlägg som började så entusiastiskt slutar på en lite mer dyster ton:
Jag är oerhört priviligierad och lever ett gott liv på många sätt men jag är innerst inne en ganska otrygg människa som är rädd för nästan allting – och det är stjärnan jag lever under.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s